Computerens far og kryptoanalytikeren som knakk tyskernes cryptomaskin ENIGMA, den britiske matematikeren og filsofen Alan Turing, ville nok igjen løsnet på sin av samfunnet pålagte trange snipp og sett til det frigjorte Skandinavia slik han gjorde det i 1948 hadde han hørt svenske Jonas Altberg aka Basshunters landeplage «Boten Anna».
Hvorfor? Fordi fenomenet beskrevet i denne sangen er meget interessant fra flere perspektiver, og verd en belysning. Dette på tross av og vel vitende om de farer Kåre Bulie i Dagbladet nylig påpeker (19.07.06) om at «akademikernes forsøk på å «redde» popkulturen […] like ofte [har] utartet til en jålete intellektuell detektivlek som handler om å avdekke dype innsikter der de ikke finnes». Med et godt poeng i ermet er det synd at Bulie blander sammen analysen og det analyserte, det bevisste og det ubevisste, den innsiktsfulle aktøren og den innsiktsfulle analysen av aktøren. Selvsagt kan tidsstrømningers «intellektualitet» og logikk være totalt fremmed for de involverte, på samme måte som jeg trer inn i en storstilt og bredbent industriell historie i det jeg trykker på play-knappen på Windows Media Player 11 Beta med kun én tanke i hodet: å spille en låt.
Og hvorfor ikke spille årets russelåt? Låten som har rikosjert panelen til de besteborgerlige hjem fra overdimensjonerte «slepebrølere» og latt mang en fallert ungdom sitte der lykkelig velvitende og megetsigende nikkende om at joda, kjærligheten, skjærgården og sommersola lever i beste velgående blant den rufsete premature åndselite. Ekornesstolen knirker taktfast inn i katharsis når jegeren av de dype toner avslører at Anna ikke er hva man trodde, men en vakker jente! Så var hun ikke en båt allikevel.
Men akk. Glem ikke at på lik linje med krigens cryptomaskin ENIGMAs nøkkel-systemer så må samfunnets koder knekkes gang på gang, og aldri en gang for alle. Allerede de klassiske komponister la inn koder i sine stykker. Mozarts «Difficile lectu mihi mars» uttalt på tysk blir fort «Leck mich am Arch» eller «Kyss meg i rævva». Bach klarte å signere sine stykker med tonene i sitt eget navns bokstaver. Den irske komponisten John Field skrev stykker basert på tonetemaene B-E-E-F og C-A-B-B-A-G-E, mens franske Olivier Messiaen brukte hele sitater fra Thomas Aquinas i sitt verk «Meditations on the Mystery of the Holy Trinity».
Én ting er koder for avsenderens personlig munterhet, noe annet er koder ment å skulle treffe noen med utelatelse av andre som effekt. Den samme Mozart var frimurer og la frimodig inn tydelige beskjeder – for de innvidde – i sitt verk «Tryllefløyten». Jøssingenes markering mot nazistene med binders og rød topplue under krigen er et eksempel utenfor musikkens verden. Og selvsagt har symbolbruken eskalert i det moderne samfunnet. Grafitti, klær, språk – enten er du inne eller så er du utenfor. Litt hjerteskjærende er det å høre hjertesukket fra flere av vårens russ som på internett lurer på hva russesangen egentlig handler om. De skulle jo være innenfor?
Anna er en robot. I alle fall tilsynelatende. Hun er en robot på en chattekanal («våran kanal») på IRC (Internet Relay Chat) som har makt til å sparke ut uvedkommende («banna dig så hårt») og rydde opp i kanalen når noen overskrider kodene for en slik sosial omgang. Slike roboter kan programmeres til å svare folk slik at de lures til å tro at det er et ekte menneske de snakker (chatter) med. Mang en sexhungrig skrulling har nok opplevd det samme som «Barry» gjorde på en chattekanal tidlig på 1990-tallet. Han prøvde i 13 dager å be med seg den søte hockey-elskende tidligere bibliotekaren Julia ut på en virtuell date. Det er som å se den pene dama du har lurt med deg hjem stå å tisse før snøret er i bånn.
Abonnenter av pornografiske SMSer sendt fra programmet Natachata lar seg også lure slik det står å lese i Mark Wards artikkel «Has text-porn finally made computers ‘human’?» (BBC News, 20. februar 2004). Natachata sammenlikner inkomne beskjeder med en database på 100.000 setninger og finner ut av hva det snakkes om. Deretter koker den ihop en tekst basert på hva som er i beskjeden, gjør den om til SMS-språk, legger til stavefeil og sender den ut. I tillegg legger den til litt tilfeldig forsinkelse slik at mottagerne ikke skal bli mistenksomme. Slik kan den håndtere 15 beskjeder per sekund.
Og det er her vår gamle venn Alan Turing entrer scenen igjen. I artikkelen «Computing machinery and intelligence» fra 1950 setter han opp det han kaller «The Imitation Game», som siden er blitt kalt «Turing-testen». Dette er en test som ifølge Turing skal kunne tillegge en maskin menneskelig intelligens og mentalitet hvis den lykkes. Spillet har tre spillere: en som spør, en kvinne og en mann. Kvinnen og mannen er kjent bare som X og Y av spørreren. Dennes oppgave er å finne ut av hvem som er mann og hvem som er kvinne ved hjelp av en terminal i et adskilt rom. Vanskeligheten ligger deri at mens kvinnens oppgave er å hjelpe spørreren, er mannens oppgave å forvirre denne. Så, hva skjer hvis vi bytter ut mannen med en maskin? Vil spørreren oppdage om det er en maskin eller ikke? Hvis han ikke gjør det har maskinen bestått testen.
Et enklere oppsett av denne testen er som følger: kan man ved å prøve å holde en konversasjon gående via en terminal bestemme om man snakker med et menneske eller en maskin? Turing mente vi ville komme til å ha maskiner som besto denne testen innen år 2000. Han tok ikke mye feil. Nå har vi tilogmed en sang hvor hovedpersonen er overbevist om at den han/hun kommuniserer med er en maskin, men hvor det viser seg at det er en person av kjøtt og blod. En av de mest spennende poengene med teksten til Basshunter er at hovedpersonen faktisk blir skuffet når han/hun oppdager at Anna IKKE er en bot! Anna er altså hverken en bot eller en båt.
Det er bare det Jonas, på lik linje som med Howards faksmaskin «Emma» fra NRK P3s glade ungdom, så har ditt publikum allerede gått videre. IRC er nesten dødt og MSN Messenger har tatt over… – Open the gates Bill!
«Boten Anna»
Jag känner en bot
Hon heter Anna. Anna heter hon,
och hon kan banna banna dig så hårt
Hon röjer upp i våran kanal.
Jag vill berätta för dig att jag känner en bot.
Jag känner en bot
Hon heter Anna. Anna heter hon,
och hon kan banna banna dig så hårt
Hon röjer upp i våran kanal.
Jag vill berätta för dig att jag känner en bot,
som alltid vaktar alla som är här,
och som ser till att vi blir utan besvär.
Det finns ingen take-over som lyckas.
Kom ihåg att det är jag som känner en bot.
En bot som ingen ingen annan slår
Och hon kan kicka utan att hon får
Hon gör sig av med alla som spammar
Ja ingen kan slå våran bot
—–
Jag känner en bot
Hon heter Anna. Anna heter hon,
och hon kan banna banna dig så hårt
Hon röjer upp i våran kanal.
Jag vill berätta för dig att jag känner en bot.
Då kom den dagen jag inte trodde fanns
Den satte verkligen kanalen ur balans
Jag trodde aldrig att jag hade så fel
Men när Anna skrev och sa
Jag är ingen bot
Jag är en väldigt, väldigt vacker tjej,
som nu tyvärr är väldigt främmande för mig.
Men det finns inget som behöver förklaras,
för i mina ögon är hon alltid en bot
Hon heter Anna. Anna heter hon,
och hon kan banna banna dig så hårt
Hon röjer upp i våran kanal.
Jag vill berätta för dig att jag känner en bot,
som alltid vaktar alla som är här,
och som ser till att vi blir utan besvär.
Det finns ingen take-over som lyckas.
Kom ihåg att det är jag som känner en bot,
en bot som ingen ingen annan slår,
och hon kan kicka utan att hon får.
Hon gör sig av med alla som spammar.
Ja, ingen kan slå våran bot!